Jag har ofta i media fått bevittna intellektuella.. Visa hela

Jag har ofta i media fått bevittna intellektuella kulturpampar och litteraturkännares samstämda och oupphörliga lovprisan över Gardells författartalanger. Jag har fått höra att han är extremt rolig. Därför bestämde jag mig för att försöka mig på den titel som lovade mest "En komikers uppväxt".
Öööhh...är väl allt jag kan säga? Sen när fick ordet "komik" innebörden becksvart skildring om en uppsättning människors tragiska livsöden? Jag skrattade inte en enda gång. Det enda småroliga är då en självfördömande kvinna står i snabbköpskassan och inbillar sig att hon är upphov till ett krig. I övrigt är boken outhärdigt jobbig.

I slutet skriver dock Gardell om sig själv att han är "en gammal bög som inte begriper sig på Nile City." Kanske detta är vår brytningspunkt? Min humor ligger mera åt det hållet, nämligen.

Den första delen i serien (d.v.s. Grottbjörnens Fo.. Visa hela

Den första delen i serien (d.v.s. Grottbjörnens Folk) är den bästa av dem. Cromagnon-människan (moderna människan) Ayla adopteras av Neanderthalare och får ta del av deras levnadssätt. De kallar sig själva för Klanfolket. I deras ögon är hon ful och onormalt lång (fastän man som läsare begriper att hon är väldigt vacker). Hon bor hos klanledaren Creb och hans hustru.
Trots att hon är flicka blir hon klanens expert på slunga, p.g.a sina egenskaper som modern människa, vilket väcker avundsjuka bland vissa män.
En rörande beskrivning om relationerna mellan två olika människoarter. Neanderthalarna skildras på ett humanistiskt sätt trots deras evolutionistiska underlägsenhet.

Tyvärr kan jag inte lägga lika bra betyg på seriens senare delar. Ayla blir då vuxen och lämnar Klanfolket. Hon tämjer en häst, samt träffar Jondalar som blir hennes partner. De senare delarna har inte samma originella tema som den första, eftersom Neandertalarna inte längre är med, annat än i periferin. Dessutom tenderar de övriga böckerna att bli alltför långdragna i sina många sexbeskrivningar, vilket författarinnan har fått lite kritik för.

Ner med Potter-serien. Att dendär överklasskärring.. Visa hela

Ner med Potter-serien. Att dendär överklasskärringen Rowling tror att hon obestraffat skall få lära ut trolldom till barn utan att hamna i helvetet. Det kan hon inbilla sig. Det finns ingen vit eller svart magi. All magi är från Satan.

Betyg: långt på minussidan.

Att boken är rolig har väl alla fattat nu, men en.. Visa hela

Att boken är rolig har väl alla fattat nu, men en sak har alla glömt.
Att Liftaren i grund och botten är väldigt filosofisk och satirisk. Adams drar ständigt paralleller till olika tankeprinciper och egenskaper som finns här på jorden. I bland får han in satiren med hjälp av väldigt extrema grepp, t.ex Bistromatikdriften (vars kalkyler baserar sig på det faktum om att tal skrivna på restaurangnotor icke följer några kända matematiska lagar.)
Han har en extremt imponerande förmåga att behandla djup vetenskap, filosofi och meningslöst trams som om allt var lika mycket värt. I Adams universum ÄR allt lika mycket värt.
Karaktärerna är också sköna, alla på sitt sätt. Den förnöjsamme Arthur, den bohemiske Ford, egocentrikern Zaphod, söta och självständiga Trillian samt mångas favorit, den ultradeprimerade roboten Marvin.

För att inte skrämma bort folk med mitt pretentiösa snack så citerar jag på liftarslang: "Har du brämat dendär snablade Ford Prefect? Där har du en lyftkran som vet var han har handduken!"
(bräma = känna, vara medveten om, träffa, ha samlag med; snablad =verkligt juste polare; lyftkran (här) =en verkligt otroligt juste polare.)

Fem är för lågt betyg. Denna bok (dessa böcker) är är ingen bok, utan en livsstil.

Det måste dock tilläggas att de tre första delarna är klart bäst. Den ursprungliga trilogin har ju den äkta Liftarens Guide-andan.
I del fyra "Ajöss och tack för fisken" försökte han uppenbarligen pröva på en ny berättarstil och satsade mera på romantik (!) och mera "normala" händelsebeskrivningar. Tempot blev lugnare, och knäppheterna mindre intensiva. Denna är ändå mycket bra enligt mig.

Det är främst den sista delen som håller en märkbart lägre nivå.
Tempot är mycket segare än tidigare, och varje flummighet beskrivs alltför ingående. Det känns också som om allt krut blivit avfyrat tidigare, och då Trillian får en dubbelgångare blir det nästan FÖR mycket. Men ljuspunkter finns även i denna del, t.ex. planeten "Och nu då?"

P.S Akta er för den fruktansvärda BBC-Tvserien som gjorts.

En mycket originell bok. Huvudpersonen är över tju.. Visa hela

En mycket originell bok. Huvudpersonen är över tjugo år, men språket verkar som hämtat ur en barnbok.
Det går ut på att han plötsligt får känslan av att livet är meningslöst. Han tar ledigt från jobbet och sitter ensam i en lägenhet och funderar på livet. Han funderar mycket över tiden, och hur den fungerar. Dessutom gör han upp smått löjliga listor över saker han tycker om, saker han inte tycker om, olika djur etc.
Då jag gick i Gymnasiet läste jag den, och diggade den enormt. Jag var själv inne i en något depressiv livsperiod, och bokens huvudperson tycktes vara identisk med mig själv. Jag ville att den aldrig skulle ta slut.

Då jag läste den andra varvet var den plötsligt hälften sämre. Kanske beror det på att jag som kristen nu har svar på de frågor boken ställer? Vet inte, men i alla fall: detta är en bok som man antingen tycker mycket om, eller så inte, beroende på vilken livssituation man själv är i. Är du deprimerad så ta och läs den!

Den andra delen i Lewis "kosmiska trilogi", men de.. Visa hela

Den andra delen i Lewis "kosmiska trilogi", men den går väldigt bra att läsa fristående.

Dr. Ransom får i uppdrag av eldila (änglarna, ungefär) att bege sig till planeten Perelandra (Venus) för att utföra ett uppdrag. Han går med på det, utan att ha en aning om vad uppdraget innebär. Väl framkommen möter han en grön, naken kvinna som verkar vara ensam invånare på planeten. Hennes man, Konungen, har nämligen rest iväg nånstans. Ransom får snart intrycket att Gröna damen är mycket oskuldsfull, naiv,oerfaren och vänlig.
Det dröjer dock inte längre förrän Ransoms ärkefiende dr. Weston också han anländer till planeten. Weston påbörjar snart sina försök att införa ondskan på den nya, oförstörda planeten. Ransom börjar gissa sig till vad hans uppdrag går ut på....endast han kan stoppa Weston.

Mycket bra bok om syndafallets teman. Även om miljöbeskrivningarna utgör sin beskärda del, så är det ändå det filosofiska som har en central roll i boken, och Ransoms och Westons debatt om tillvaron är mycket intressant att följa.
Lewis gör i denna bok inga försök att omskriva det kristna temat, tvärtom omtalas Jesus och Gud i klarspråk i denna bok. Är man kristen så är boken jättebra, men jag tror också att den kan intressera icke-kristna, eftersom den aldrig blir "pekpinne-predikande".
Är man däremot ute efter ytlig Sci-fi är denna bok kanske inte riktigt vad man söker. Trots rymdtemat så är de tekniska fantasierna och rymddetaljerna väldigt sparsamma. Men sci-fi-älskare bör läsa den ändå, för det är ju en klassiker.